Kom hem från malmö i söndags natt. Och fyfan, återigen FYFAN va bra vi haft. Helt sjukt va mycket trevliga människor det finns där om man jämför med här. Har träffat sköna människor varje gång. Och fredagen mina vänner är en dag/natt jag aldrig kommer glömma haha! Jag och Hannah träffade två tvillingar som var identiska, och jag är ärlig när jag säger att vi inte såg skillnad på dom förutom tröjorna. Vi rullade hem vid 8 på morgonen på lördagen, fulla och belåtna hehe från en sjuk jävla efterfest. Sen blev det slagga hela dagen typ, sen drog vi till deras polare på kvällen och drack lite bärs och tog det lugnt. Så kul att dom kommer uppp till Stockholm nu på fredag hela gänget! Då får vi ses ännu mera, och jag som vanligt blev lite förtjust i ena tvillingen...























Lägger upp mer sen!

Nu drar vi till Malmö, ses på söndag! Sakna mig inte för mycket ;)

Kom precis hem typ. Har hängt med Hagge. Käkade världens godaste pizza! Så nu känner jag mig 10 kilo tyngre. men whatever. Har packat det sista nu, imorn drar vi ju! Som tjej är det ju väääldigt jobbigt och packa, med tanke på att man jämt vill ha med sig hela garderoben, alla skor, osv. Men jag har packat ner det jag tror jag behöver. Jag är jävligt bärs sugen, har varit det typ hela dagen. Börjar typ dregla när jag tänker på en kall öl. Men jag får vänta tills imorgon. Slutar jobba vid tolv imorgon,så skööönt. Vårt tåg går vid 3 på eftermiddagen så vi är väl framme runt åtta. Wiiihoooooo!




















<3

Lyssnar på min nya favorit låt som jag länkade i inlägget innan. Den är sjukt bra, men blir typ lite små deppig av den. Jag börjar tänka på Sonny, och tror att jag saknar honom. Men det är ju bara en känsla, inte verklighet. Jag vet att jag innerst inne inte saknar honom, utan jag saknar att ha någon, därför är det han som dyker upp i huvet. Man kan ju omöjligt sakna en person som bara skadat mitt inre och bara varit elak. Nä, jag går aldrig tillbaka dit igen. Jag kommer träffa en bra kille en vacker dag. Dock har jag aldrig haft tur när det gäller min relationer. Dom mest seriösa jag haft har ju liknat varandra. Alla har tagit mig för givet och skitit i mig. Oskar, Sonny, Chris, Charlie. Dom fyra har varit precis likadana. Och oberäknerliga. Jag har aldrig vetat från en dag till en annan vart jag har haft dom, vilket brytit ner mig totalt. Nä, jag ska försöka öppna ögonen och fiska upp dom där riktigt bra killarna som gör en lycklig. Som tar initiativ, gillar och göra saker, istället för och ligga hemma hela jävla tiden och kolla på film och ligga typ. NEEEEEEJ TAAAACK.



I SOMMAR BLIR DET ÖLAND EN VECKA! Fan va galet!

En till dag har gått av det nya livet, för 100 gången. Men som sagt, jag har ju vart med om det förr. Från en dag med kärlek och gull, till andra dagen när man helt plötsligt inte ska prata mer. Det tar som fan på mina krafter och hålla på och anpassa mig hela tiden inför alla nya saker. Jag hade planerat en sommar som jag trodde jag skulle spendera med han som jag trodde skulle bli min pojkvän. Men nu är det ju ändrade planer igen, otippat. Men sånt är livet. Och jag älskar alla mina så jävla fina vänner som ställer upp och finns för mig nu när jag behöver er som mest. Det är så skönt att veta att jag kan luta mig på er axel och bara grina om jag behöver. Jag vill verkligen inte vara ensam nu. Det är det sista jag vill nu. Fan vilket jävla tomrum jag har inom mig. Jag känner mig inte som mig själv längre. Det är något i mig som har gått sönder.




Hur länge ska jag gråta?

Ligger i min säng, ensam, med en massa levande ljus och min katt såklart. Sjukt mysigt jag har fått härinne så jag trivs superbra här, är här inne hela tiden numera.. annars då, har varit hemma från jobbet idag. Har känt mig hängig och snorig hela dagen,med huvudvärk.. Sen har ju såklart tankarna gått i ett. Jag funderar,reflekterar och undrar. Har så många frågor utan svar. Jag är helt slut, när jag väl koncentrerar mig på att någonting ska bli bra så gör jag verkligen det fullt ut, som nu med mig och Sonny. Ändå blir det bara pannkaka av alltihop och jag direkt på mig själv och anklagar mig själv. Men hur mycket är egentligen mitt fel? Hur mycket ska jag skylla på mig själv? Jag har bara varit mig själv, glad, försökt tänka positivt och som vanligt satt honom före mig själv. Vi har spelat efter hans regler och gjort allt som han har velat ha det. När har min röst blivit hörd? När fick jag säga nånting som jag tyckte vi skulle göra eller som jag ville att vi skulle ha det? Kommer faktiskt inte på en enda gång. Och när det då går så långt som det faktiskt har gjort alla gånger det här har hänt så känns det som att det är så kärlek ska vara. Jag ska bara ge och ge men inte få något tillbaka. Skulle jag få lika mycket tillbaka av en kille, och som visar kärlek, uppvaktar mig med frukost på sängen, köper blommor, säger hur fin människa jag är, då skulle det bara kännas helt fel. För jag har aldrig någonsin fått uppleva det där. Alla killar jag har träffat har varit precis likadana. Energi tjuvar som sugit musten ur mig tills jag faller, och då har dom inte varit där och fångat mig. Jag har varit en slagpåse som har fått ta all skit och alla anklagelser. Jag vet att detta är otroligt mycket självömkan från min sida, men om jag ska vara ärlig så är det helt sant. Sonny kontrollerade mig ständigt. Ett kontrollfreak som kämpade för att få mig lindat runt hans finger. När han väl hade lyckats med det kunde han luta sig tillbaka och bete sig hur som helst, för då visste han att han sårat mig, vilket var precis som han ville. Han vet hur sårbar jag är. Han visste precis när jag föll för honom och visste precis mina ömma punkter. Kände han att han inte hade kontrollen över mig blev han frustrerad, vilket märktes. Och hur i helvete kan jag se att något av det här skulle bero på mig? Att det skulle vara mitt fel att det är som det är? Det ända jag kan skylla mig själv är att jag står ut med skiten. Det behöver absolut inte vara såhär, jag kan välja bort människor i mitt liv som får mig och må allt annat än bra, som Sonny tex. Ändå hoppas jag hela tiden att han kanske förändrats, att det blir nog bättre. Men sanningen är den att han kommer alltid att vara den han är och vem vill vara med ett kontrollfreak som dessutom väljer allt annat än dig före. Som aldrig uppvaktar en på ett mysigt sätt eller som aldrig säger hur fin man är. Som ständigt skyller ifrån sig så fort en motgång uppstår, som ger upp genom att skriva ett fegt sms som: Vi skiter i det här ja orkar inte. Sånna sms kunde jag få för att jag visat att jag blir ledsen på hans beteende, eller för att jag sagt att jag någongång skulle vilja komma i första hand. Förstår ni hur sjukt det låter? Jag kämpar för någon som inte ens vill ha mig? Jag kämpar för en jävla isbit som inte bidrar med någonting bra alls i mitt liv. Det ända han gör är att framkalla min svarta åskboll i magen varje gång jag säger ifrån, eller tamigfan varje dag. Hur kan man förlita sig på en sån här person? Som ändras varje dag? Jag har ju tänkt steget längre, och jag inser ju att jag aldrig kommer att vara lycklig med honom. Det skulle se ut som det gör nu. Och i ett förhållande är man två, dvs 50/50. Som det är nu så är det Sonnys regler som gäller och det ska jag rätta mig efter. Nu när jag skriver det här får jag ju allt svart på vitt en gång till. Är det nu jag kanske ska inse hur sjukt det här är och hur jävla mycket bättre jag kan få det om jag bara vill och vågar? Jag tänker för mig själv att jag ska komma på en positiv sak med Sonny. Vet ni vad det värsta är, jag kommer inte på en enda... Fan jag missar ju så många andra fina människor därute genom att ödsla all min tid och energi på det här. Fan heller jag tänker inte göra det här mer, jag vill inte jag klarar mig bättre utan det svinet. Jag kan, om jag vill! Och nu vill jag verkligen, och jag KLARAR det! Jag kommer komma över honom!



Nu ska jag börja tänka på mig själv lite mer.. känner att det är dags nu!