Jag är så himla trött hela tiden så jag vetifan vart jag ska ta vägen. Känns som jag ska somna stående. Hänger inte med med blicken, känner mig yr i huvet, som att marken gungar ungefär. Vettefan vad det är med mig. Kanske är reaktionerna av medicinen som jag inte längre stoppar i mig. Man kan ju bli trött och yrslig och allt vad de är. Men som vanligt ska jag gå runt och tro det värsta, att det är något annat.. Gick halvbra och jobba idag, var så trött så jag orkade inte göra nånting. Och ungarna är som jävligast på måndagar när dom inte setts på hela helgen. :p annars då, jo upp och ner med allt. Jag får mina stunder när jag känner mig starkast i världen och livet känns underbart och det är så mycket jag vill göra, medans jag andra stunden blir ledsen och deppig och saknar sonny mer än nåt annat. Helt sjukt hur mycket människan har fuckat mitt psyke under dom här åren. Kontrollbehovet som han hade utan dess like, som jag alltid funnit mig i utan att se att det är så otroligt fel.. men som sagt, jag kan bara skylla på mig själv som stått ut för länge. Har jag inte märkt att jag aldrig fått något tillbaka? :S

 

Babe.. <3