Ligger i min säng och lyssnar på musik. Tårarna bara rinner, jag kan inte sluta. Jag tänker på han som en gång var den finaste pojkvännen man kunde tänka sig. Han som gjorde allting för mig och uppskattade mig. Han var glad, trevlig och helt underbar. Vad hände? Hur kan en människa förändras så mycket? Ingenting blev sig likt. Min mage vrider sig när jag tänker tillbaka på alla fina stunder. För vad hände sen? Så många gånger som jag försökt, jag har ändrat på hela mig själv. Lagt ner all energi och tid jag äger, och lite till på något som jag inte fick nått tillbaka av. Jag trodde på oss, det skulle ju vara vi tillslut. Men du visade dig vara en helt annan människa som inte kunde bli sig själv igen. Hur hur hur kunde jag tro på allt skitsnack? Hur kunde jag ta alla anklagelser om att det var mitt fel, att jag bombade, att jag blev sur över små saker, att vi inte skulle ses hela tiden. Det ända jag ville ha av dig var kärlek, att du skulle vilja vara med mig lika mycket som jag ville vara med dig. Jag ville inte bli vald i andra hand hela tiden. Men allt det där fann jag mig i. Jag kände mig inte ett skit värd så det gjorde ingenting att jag blev vald sist som vanligt. Det har ju varit så senaste tiden så det var ju inget fel. Så fort jag sa ifrån så sa du att vi skulle skita i det. Allt efter dig och vad du ville. Jag skulle kunna skriva en bok om allt det här, men det finns fortfarande ingenting som kan förklara mina känslor efter allt det här, och hur jag kall jag kände mig när jag inte fick någon respons tillbaka, när det kunde dröja timmar på ett svar från dig. För du höll alltid på med annat. Du valde bort mig, knuffade bort mig och ville bara ha mig när det passade dig. Du visste ju att jag stog med öppna armar och väntade på dig, som jag alltid gjort. Det måste ha känts skönt för dig och veta att jag alltid fanns för dig. Det som gör mig rädd nu är hur jag ska klara av den här tröskeln en gång till? Nu är jag här igen, ensam och sårad till 100. Jag börjar bli tom på ord, finns fan inge mer och säga mer än att du aldrig har förtjänat mig och allting jag har gjort för dig. Du förtjänar en fet äcklig padda som är lika egoistiskt som du är, som väljer sig själv före allting annat. Som är lika otrevlig, sur och grinig som du. Som kan såra dig lika mycket som jag alla gånger har blivit. Det önskar jag, att du en gång får smaka på din egna medicin.

<3