Hösten påminner mig om så mycket. Känner mig skit nere idag. Jag har bara tänkt tillbaka på gamla saker idag och haft gråten i halsen, jag vill inte. Jag vill vara stark och visa att jag skiter i allt. Men hösten är fanimej otrolig, det går inte och beskriva. För två år sen, det var då det hände.





Det är väl nu man ska ta nya tag?

Vill man spola tillbaka tiden. Allt går så fort, och man vill ibland spola tillbaka tiden till stunder, platser, tillfällen, människor.. Det tror jag alla känner någongång i livet, eller mer än någongång bara. Man minns ju minnen som om dom vore igår. Just den där känslan när man var så himla glad, när allting bara flöt på och man var omringad av bra människor. Varför kan man aldrig lära sig att uppskatta situationen just när den är? Varför ska man komma på flera år efteråt att man vill ha det så igen? Eller kanske inte ha det så igen, men man vill känna den där känslan, ruset. Som var så behagligt just då. Jag har hur mycket minnen som helst som man skulle vilja åka tillbaka till. Men det jag aldrig kommer förstå är att man aldrig kan njuta av det just då när det väl händer, det ska alltid komma 100 år senare liksom..



Där skulle jag vilja vara nu.. vi hade precis fyllt 14.. började träffa killar och hängde på skinnavik. Inga seriösa problem hade uppstått då, vi bara njöt av livet och hade kul!

Och sina hjärn spöken? Ibland händer det ju att man vill göra nånting, även fast man vet att man inte borde, och att man inte tjänar ett skit på att göra det. Det är ju som två olika demoner typ. Men varför ska nästan alltid den dåliga vinna? Man ska ju alltid ta sitt förnuft till fånga och göra det bästa, men istället så gör man det som inte är bra för en själv, bara för man hoppas att det ska bli bättre. När man innerst inne vet att det bara blir sämre. Vet inte hur jag formulerar mig nu och om ni ens förstår hur jag menar men jag känner bara sån ilska inom mig så jag känner för och skriva av mig lite. Tidigare idag satt jag och funderade på hur mitt liv såg ut förut. Det förändras ju ständigt hela tiden. Vissa har man kvar, och vissa vänner har man inte kvar. Sen är det ju så också att man har ju alltid möjlighet att välja vilka man vill ha kontakt med, och vilka man mår bra med. Man kan ju alltid, eller oftast välja vilka man inte vill ha nått med och göra. Varför är det aldrig sådär lätt som man tror att det är? Jag vill bara träffa en fin, go och mysig kille som är ärlig, omtänksam och som framförallt bryr sig om mig. För det har jag aldrig fått uppleva. Men finns sånna killar verkligen? Och vart hittar man dom isåfall? Inte krogen iallafall! Jag vet att man inte ska pusha det där med att träffa någon, för det kommer när man minst anar det. Men jag behöver kärlek av någon, närhet, jag behöver höra att jag inte är helt värdelös, jag behöver dom där små orden som betyder så mycket. Just nu håller jag på och tappa alla mina krafter. Men jag står kvar som sagt, och det är allt tack vare mina änglar som alltid ställer upp för mig. Mitt jobb är också en stor tröst. Där kan jag vara mig själv, jag har så roligt med mina jobbarkompisar, jag stormtrivs och det får mig att inte fundera så mycket på allt annat runt omkring.