En till dag har gått av det nya livet, för 100 gången. Men som sagt, jag har ju vart med om det förr. Från en dag med kärlek och gull, till andra dagen när man helt plötsligt inte ska prata mer. Det tar som fan på mina krafter och hålla på och anpassa mig hela tiden inför alla nya saker. Jag hade planerat en sommar som jag trodde jag skulle spendera med han som jag trodde skulle bli min pojkvän. Men nu är det ju ändrade planer igen, otippat. Men sånt är livet. Och jag älskar alla mina så jävla fina vänner som ställer upp och finns för mig nu när jag behöver er som mest. Det är så skönt att veta att jag kan luta mig på er axel och bara grina om jag behöver. Jag vill verkligen inte vara ensam nu. Det är det sista jag vill nu. Fan vilket jävla tomrum jag har inom mig. Jag känner mig inte som mig själv längre. Det är något i mig som har gått sönder.




Hur länge ska jag gråta?