Har precis kollat klart på en film med bla Persbrandt. Hämnden. SJUKT BRA! Satt som fastklistrad hela tiden, lätt sevärd ni som inte har sett den! annars då, jo jag har haft en otroligt skön dag ute i solen och sen har vi åkt till varmdö och uträttat lite saker, kollat på mormor och morfars gamla landställe.. ser helt annorlunda ut, och jättelitet. Fick några tårar i ögonen, kändes så konstigt och se allting 6 år senare.. och utan morfar. Fan va mycket roligt vi hade där ute. Jaja, nu sitter jag och lyssnar på sister hazel och dricker te. Ska snart sova. Pysss!













Hade tillochmed vårjacka och converse idag. ME LIKEEEEEY

Jag känner mig så konstig. Vet inte vad det är med mig, men det är nånting som saknas. Känns som mitt liv bara står still, måste göra nånting åt det. Men frågan är vad? Vart ska jag börja? Vad är det jag väntar på? Närhet och ömhet är något jag längtar efter. Nu är ju våren på väg och jag vill så mycket. Men jag vet fan inte vart jag ska börja, och vet inte hur jag ska formulera mig heller. Behöver bara få ur mig en massa skit, därför jag skriver här. Jag vill att det ska hända nåt drastiskt nu, det har vart så här för länge nu. Snart ska jag sluta med min medicin och fan börja leva igen. Göra allt som jag gjorde förut. Dra ut även fast jag mår skit. Jag missar så in i helvete mycket när jag mår såhär till och från. Jag vill må exakt som jag gjorde förut, och skulle kunna betala alla pengar jag har för att aldrig fått den här jävla panikångesten. Så jävla jobbigt, jag är som en tickande bomb. Ibland går det inte och hålla det inne, hur mycket jag än försöker. Jag blir så ledsen av det här, och det tar så mycket energi från mig. Det är nog inte så konstigt att jag ofta är trött och nere, med tanke på att så mycke av mina tankar och min energi går åt till negativa tankar och panik. Jag är så trött på skiten. Har börjat springa på kvällarna, och tänker att jag springer rakt emot mina elaka tankar och boxar till dom. Det låter skit fånigt jag vet, men faktum är att det hjälper. Vill vara stabil, stå på egna ben, klara motgångar och börja leva igen. För den här vintern har jag fan gått i idé. Har inte gjort ett jävla skit, och det gör mig deprimerad. Jag sa ju att 2010 skulle bli ett bra år, men det blev raka motsatsen. Ett skräckår. Men jag har klarat det också, så då hoppas vi att 2011 blir ett bra år?

:(

Jag och Hannah var ute i förmiddags och tog en lång jävla promenad på två timmar. Asskönt, och jag äälskar detta väder! Blir så jävla glad. Igår var vi här och kollade på film och åt bara. Var rätt trött efter jobbet, och idag vet jag inte vad jag ska göra.. är mest sugen på och dra på fest. O snaaaaart drar vi till malmö, fan vad jag längtar.

Gick bra på jobbet idag. Igår däremot var jag som en jävla döende zombie, jag hängde inte med överhuvudtaget, mitt huvud höll på och sprängas och jag var bara allmänt seg. Mår som sagt bättre idag, men inte helt bra. Seg i huvet och pmsig. Ja jag klagar, men låt mig! Jag är så jävla irriterad så det finns inte. Känner mig sprängfylld av ilska, men jag vet att det inte hjälper. Jag visste att det skulle bli såhär. Jag ger alltid för mycket av mig själv utan att få tillbaka. När ska jag lära mig egentligen? Jo, när jag hittar en kille som bevisar mig att jag inte måste ge allt utan att få något tillbaka. Men varför alla lögner? Det ända jag ber dig om är att vara ärlig. Absolut inge mera, är det svårt?

Jag mår verkligen inge bra. Känner mig alldeles yrslig och snurrig i huvet.. vet inte vad det beror på men är hemma från jobbet idag också, och har varit på vårdcentralen på provtagning. Är ju så hypokonrisk av mig så jag tror ju alltid det värsta så fort allt inte är som det ska. Annars då, jo det är egentligen super. Tror jag? Det känns som det iallafall, men jag är ändå orolig att nått ska gå snett mellan oss och att allting ska skita sig, igen. Men vi tar det långsamt, en dag i taget bara. Och tar det som det kommer. Utan och bestämma nånting. Känna hur allt känns. Och som alla säger, om vi är menade för varandra så kommer det bli vi igen, en vacker dag. Jag tycker iallafall om dig så otroligt mycket fortfarande, och ger allt, som jag gjort redan från första början. Vi har haft otroligt jobbigt vissa perioder, men som sagt det är nya tider och nya tag. Längtar bara tills allt ordnat upp sig helt och hållet. Känna att det är vi?

<3

Känner mig verkligen glad och ledsen på samma gång. Det går inte och bekriva min känsla faktiskt, allt känns så konstigt och jag känner mig så ovetande, full av frågor.. hur ska detta sluta?

Längesen jag skrev nu. Har inte haft så mycket och skriva.. jobbar på dagarna och sover på nätterna höhö. Nä men i helgen var jag ute med Hannah och Filip. Det var skitkul, vi körde söderhäng hela kvällen. Kan vara skönt ibland och inte dra sig ända till stan. Dessutom älskar jag söder, om man bortser från alla drägg man stöter på. Men annars vare najs, jag ramlade hem vid fyra. Kunde inte sova när jag kom hem, låg och grubblade så jag trodde mitt huvud skulle explodera. Som tur är så gjorde det inte de, höhöh

Idag började jhag på en annan förskola i stureby. Väldigt mysig och liten, och mycke mer ordning. Känns skitbra, lär stanna där ett bra tag. Sjukt najs väder har det varit idag också, vårkänsla! annars då, jag känner mig rätt tom inombords. Jag vet inte varför, kan väl bero på att jag berättat hur jag känner, allt jag haft inom mig har kommit ut. Det är skönt och lite jobbigt på samma gång. Men nu kan jag inte göra mycket mer.

Jag orkar inte förneka nått längre. Jag har fortfarande känslor för dig, trots allting som har hänt. Jag vet att folk tycker jag är sjuk i huvudet som har det, men ärligt talat så skiter jag i det. För jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte släppa dig, jag vill vara med dig. Visst finns det bättre killar än dig, men jag vill bara vara med dig just nu. Tänker på dig fan hela tiden, önskar att jag gjorde alla sakerna jag gör med dig. Önskar att du älskade mig lika mycket som du en gång gjorde. Jag önskar att du kom tillbaka till mig, att du ändrar på dig. Det kommer aldrig att hända men jag saknar dig så jävla mycket så det fan gör ont. Önskar att du en dag plingar på dörren med rosor och säger förlåt. Usch det svider inom mig, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Är så otroligt trött på det här, jag vill höra sanningen. Jag klarar av det. Vill man något så måste man kämpa lite, kämpa för att det ska bli bra. Vissa stunder är jobbiga, men det gäller att kämpa sig egenom dom.. Jag har gett upp allting för din skull, och det är väl ett ganska gott tecken på att jag fortfarande älskar dig?