Det är så jävla orättvist allting. Jag hatar dig, ändå träffar jag dig ibland? Jag vill inte ens träffa dig, ändå gör jag det? du är en elak människa och kommer aldrig att ändra på dig, ändå är det nått jag dras till. Det är väl som folk säger, jag vill ha nån. Jag söker trygghet hos nån, nu när det börjar bli höst vill jag inte vara ensam. Då söker jag mig till dig, inte för att jag vill, men för att jag inte har någon annan. Jag vill inte ha nånting med dig och göra, jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att jag aldrig träffat dig. Men så kan man inte tänka nu heller, jag har lärt mig så mycket. Men du har gjort mig så jävla illa så många gånger, ändå har jag stått med öppna armar och tagit emot dig, under dina villkor och begär. Förstår inte hur man kan underkasta sig själv så mycket som jag gör? Vart ligger felet? Jo, att jag måste träffa någon bättre. Det är inte direkt svårt, för alla är bättre än dig. Men jag måste bara våga ta det där klivet och göra det. Jag behöver inte dig, jag vill inte ha dig, jag hatar dig. Men jag vill ha närhet ibland, men egentligen inte av dig. För du förstörde verkligen hela mig.