Och sina hjärn spöken? Ibland händer det ju att man vill göra nånting, även fast man vet att man inte borde, och att man inte tjänar ett skit på att göra det. Det är ju som två olika demoner typ. Men varför ska nästan alltid den dåliga vinna? Man ska ju alltid ta sitt förnuft till fånga och göra det bästa, men istället så gör man det som inte är bra för en själv, bara för man hoppas att det ska bli bättre. När man innerst inne vet att det bara blir sämre. Vet inte hur jag formulerar mig nu och om ni ens förstår hur jag menar men jag känner bara sån ilska inom mig så jag känner för och skriva av mig lite. Tidigare idag satt jag och funderade på hur mitt liv såg ut förut. Det förändras ju ständigt hela tiden. Vissa har man kvar, och vissa vänner har man inte kvar. Sen är det ju så också att man har ju alltid möjlighet att välja vilka man vill ha kontakt med, och vilka man mår bra med. Man kan ju alltid, eller oftast välja vilka man inte vill ha nått med och göra. Varför är det aldrig sådär lätt som man tror att det är? Jag vill bara träffa en fin, go och mysig kille som är ärlig, omtänksam och som framförallt bryr sig om mig. För det har jag aldrig fått uppleva. Men finns sånna killar verkligen? Och vart hittar man dom isåfall? Inte krogen iallafall! Jag vet att man inte ska pusha det där med att träffa någon, för det kommer när man minst anar det. Men jag behöver kärlek av någon, närhet, jag behöver höra att jag inte är helt värdelös, jag behöver dom där små orden som betyder så mycket. Just nu håller jag på och tappa alla mina krafter. Men jag står kvar som sagt, och det är allt tack vare mina änglar som alltid ställer upp för mig. Mitt jobb är också en stor tröst. Där kan jag vara mig själv, jag har så roligt med mina jobbarkompisar, jag stormtrivs och det får mig att inte fundera så mycket på allt annat runt omkring.