Jag mår verkligen inge bra. Känner mig alldeles yrslig och snurrig i huvet.. vet inte vad det beror på men är hemma från jobbet idag också, och har varit på vårdcentralen på provtagning. Är ju så hypokonrisk av mig så jag tror ju alltid det värsta så fort allt inte är som det ska. Annars då, jo det är egentligen super. Tror jag? Det känns som det iallafall, men jag är ändå orolig att nått ska gå snett mellan oss och att allting ska skita sig, igen. Men vi tar det långsamt, en dag i taget bara. Och tar det som det kommer. Utan och bestämma nånting. Känna hur allt känns. Och som alla säger, om vi är menade för varandra så kommer det bli vi igen, en vacker dag. Jag tycker iallafall om dig så otroligt mycket fortfarande, och ger allt, som jag gjort redan från första början. Vi har haft otroligt jobbigt vissa perioder, men som sagt det är nya tider och nya tag. Längtar bara tills allt ordnat upp sig helt och hållet. Känna att det är vi?