Jag känner mig så konstig. Vet inte vad det är med mig, men det är nånting som saknas. Känns som mitt liv bara står still, måste göra nånting åt det. Men frågan är vad? Vart ska jag börja? Vad är det jag väntar på? Närhet och ömhet är något jag längtar efter. Nu är ju våren på väg och jag vill så mycket. Men jag vet fan inte vart jag ska börja, och vet inte hur jag ska formulera mig heller. Behöver bara få ur mig en massa skit, därför jag skriver här. Jag vill att det ska hända nåt drastiskt nu, det har vart så här för länge nu. Snart ska jag sluta med min medicin och fan börja leva igen. Göra allt som jag gjorde förut. Dra ut även fast jag mår skit. Jag missar så in i helvete mycket när jag mår såhär till och från. Jag vill må exakt som jag gjorde förut, och skulle kunna betala alla pengar jag har för att aldrig fått den här jävla panikångesten. Så jävla jobbigt, jag är som en tickande bomb. Ibland går det inte och hålla det inne, hur mycket jag än försöker. Jag blir så ledsen av det här, och det tar så mycket energi från mig. Det är nog inte så konstigt att jag ofta är trött och nere, med tanke på att så mycke av mina tankar och min energi går åt till negativa tankar och panik. Jag är så trött på skiten. Har börjat springa på kvällarna, och tänker att jag springer rakt emot mina elaka tankar och boxar till dom. Det låter skit fånigt jag vet, men faktum är att det hjälper. Vill vara stabil, stå på egna ben, klara motgångar och börja leva igen. För den här vintern har jag fan gått i idé. Har inte gjort ett jävla skit, och det gör mig deprimerad. Jag sa ju att 2010 skulle bli ett bra år, men det blev raka motsatsen. Ett skräckår. Men jag har klarat det också, så då hoppas vi att 2011 blir ett bra år?