Jag flyttade hit i Januari i år. Snart är det här jävla kuk året över, och då har jag varit arbetslös i ett år. Kul, visst har jag strö jobbat lite till och från, men fanimig inte mycket. Och jag har så lite ork kvar nu, jag orkar inte göra någonting, allting känns så jävla jobbigt. Ingenting går som jag vill. Jag är stressad, jag är trött, vilket resulterar i panikångest. Ingen ro i kroppen, kan inte sitta still. Vill bara hitta ett jobb. Känns som ingenting jag gör är tillräckligt. Ibland längtar jag hem till Stockholm, då hade jag haft ett jobb idag. Jag hade säkert haft flera jobb om jag ville. Jag trodde inte det skulle vara såhär jobbigt att flytta till en mindre stad än Stockholm. Trodde det var ungefär samma, men nej nej. Här är det färre jobb. Jag var på arbetsförmedlingen förra veckan, och tillochmed min handläggare sa att det ända råd hon kunde ge mig var att börja plugga. Det finns få utbildade människor i den här staden tydligen. Finns inga jobb som folk vill jobba med. Det är helt hopplöst. Jag har gett precis hela mig själv, hela min själ har jag lagt ner för att försöka hitta ett jobb men ständigt fått nobben. Varje dag jag vaknar vill jag bara släppa allting och ge upp. Igår fick jag börja på Folkuniversitetet via arbetsförmedlingen, där jag ska plugga engelska B. Bara för att ha något att göra på dagarna. Jag och bara en massa invandrare. Känner mig så ledsen, jag orkar inte mer nu. Jag känner mig sämst i världen. Tårarna rinner när jag skriver här. Det är det värsta jag varit med om, att gå hemma såhär länge. Jag går ner mig själv helt. Orkar inte längre. Det ända jag vill ha är ett jobb och en inkomst varje månad. Annars kan jag lika gärna flytta hem igen. Vänner, bekanta frågar jämt hur det går med jobb. Och varje gång måste man säga att man inte kommit någon vart alls. Snarare ett steg tillbaka. 

 

Hittade en gaaaaammal bild på mig och favo josse! DÄR VILL JAG VARA!!