Tänk, att för två år sedan drabbades jag av min allra första panikångest attack. Jag minns det som det var igår. Hade länge gått runt med en oros känsla i magen, var på helspänn hela tiden. Men jag kunde liksom aldrig sätta fingret på vad det var. Det var en eftermiddag som jag satt hemma framför spegeln och sminkade mig. Jag skulle jobba på Nobelmuseet den kvällen. Och just när jag sitter och målar mascara så känner jag obehaget välla över mig. Jag kände min hand som höll i mascaran hur den började darra. Jag blev helt varm, skakig, rädd, hjärtat slog snabbare och snabbare. Känslorna man får i kroppen i samband med panikångest är alldeles för starka och obehagliga för att kunna beskriva och förklara för någon som aldrig haft det. Idag, 2 år senare lider jag fortfarande av panikångest. Jag har kommit en lång bit på väg, men är också långt ifrån klar. Det var och är det värsta som skulle kunna drabba mig. Jag tycker det är orättvist att vissa människor drabbas av det.. Blir ledsen och tårarna rinner ner för mina kinder. Min ångest har förstört så mycket under dom här åren, den har tagit alldeles för stor plats, och vunnit över mig i alltför många situationer. Jag längtar till den dagen jag inte påverkas av min ångest. När jag kan göra alla saker jag vill göra, trots att min panikångest försöker hindra mig. Jag ska vinna över allt obehag, jag ska leva det liv jag levde förut. Det ska jag klara av!