Jag känner mig rädd. Rädd, vilsen och ångest fylld. Jag fick igår åka till min terapeut som jag gick hos förut och som jag inte varit hos sen i våras, pga att jag fick sån stark ångest attack på jobbet att jag var tvungen och ringa henne. Kändes inge roligt alls och få det på jobbet, DET FÅR INTE GÅ UT ÖVER JOBBET!! Inte en gång till. Men jag satt iallafall och åt mat med barnen vid lunch. Kände redan på morgonen att jag kände mig orolig och ångestfylld. Jag ska precis sätta mig ner och äta, jättehungrig. När jag känner mitt hjärta börja slå fortare och hinken av oro hälldes över mig. Blev svettig och darrig och fick svårt att andas. Jag kunde inte börja äta min mat, då jag började må illa istället. Jag var tvungen och säga till en kollega att jag mådde illa och var tvungen och gå och lägga mig i fem minuter på avdelningen, som jag då gjorde. Ringde min terapeut som försökte lugna ner mig. Jag blev ledsen och började gråta. Tänkte att jag kanske skulle gå hem, men fick då ännu mer panik av tanken att vara ensam hemma. Jag vill inte att det här ska hända igen! Att jag inte kan vara ensam, att jag är fast i mina panik tankar och katastrof tankar. Att mitt liv ska bli begränsat och jag ska avstå från saker bara för jag känner oro. Jag vågar inte ens gå ut och gå ensam på kvällarna längre, som jag älskade och göra förut och som jag alltid gjorde förut. Det var tiden jag fick för mig själv och det var så skönt. Nu får jag bara en klump i magen om jag går ut. Förut åkte jag mer än gärna in till stan eller längre för och träffa kompisar var och varanan dag, det är aldrig något jag gör längre. Känns som att en fika i stan en kväll inte existerar för mig. Jag vill inte att det ska vara så! Jag vill inte börja dagen med att känna ångest på mornarna. Jag hoppas att det här bara är ett bakslag och att det går över så småningom, jag vet ju trots allt så mycket mer om panik ångest och övningar och i vilka tanke banor man ska tänka. Men det är så svårt, och mina tankar lurar mig gång på gång! Och det värsta av allt är att jag mår så jävla bra och har det så bra med allting runt omkring mig, ändå ska jag få sånna här attacker. Det kanske trots allt är som min terapeut sa, att jag står inför ett stort beslut(Flytta till skåne) Vilket innebär lämna vänner, familj, inte kunna träffa dom när man vill. Hitta och börja på ett nytt jobb vilket också kan vara påfrestande, vänner och familjs synpunkter om flytt, jobb, osv. Jag försöker göra Mattias i Malmö nöjd, samtidigt som jag inte vill svika mina vänner och familj vill jag kunna finnas för honom vilket just nu blir svårt när jag bor här och han där. Påfrestande med alla tågresor, stress. Jag är sårbar och min kropp säger ifrån när det blir för mycket. Det har jag märkt. Vill känna en trygg och ordnad tillvaro med jobb, och boende där jag kan luta mig tillbaka och verkligen känna att "här bor jag" Det längtar jag efter..