Jag gillar och skriva av mig. Jag tycker det är så skönt och få ur mig en del som finns inom mig och gnager. När jag mår dåligt och har ångest, brukar jag nästan alltid tänka tillbaka på hur mitt liv såg ut innan jag fick min panikångest. När jag jämt var ute och rännde på kvällar och nätter. När jag kunde åka till andra sidan stan utan problem och hinder. Jag var inte rädd för någonting. Jag gjorde precis vad jag ville, när jag kände för det. Var aldrig rädd och tänkte på döden och allt var det är. Jag kunde åka tunnelbana överallt utan problem. Nu sätter jag mig inte på en tunnelbana. Nu är det ett projekt för mig varje gång jag ska ta mig ut. Är jag full är det inga problem, då glömmer jag bort det. Men att åka kommunalt in till stan en kväll nu skulle vara jättejobbigt för mig. Har inte varit inne i stan på över ett år, bara dom få gångerna när jag har varit ute och druckit. Jag går inte ut i onödan när det är mörkt ute. Stannar hellre inne där jag vet att jag är trygg. Jag hatar att det är så. Mina katastrof tankar som ibland kommer mig närmre än någonsin. Som viskar till mig att jag inte får luft. Jag känner pulsen slå fort när jag är ute. Jag känner en ständig rädsla för allting. Det är jobbigt och det har förändrat mitt liv. Panikångesten har ändrat min syn på livet. På ett negativt sätt. Jag vill leva mitt liv precis så som jag gjorde förut. Nu måste jag hela tiden "tänka efter" så fort jag ska göra någonting. Det kommer så mycket hinder pga av att jag tänker i dom banorna jag gör. Det är ingen som kan förstå panikångest om man inte upplevt känslorna själv. Det är en obeskrivlig känsla. Man blir så rädd så man vet inte vart man ska ta vägen, i stundens hetta vill man bara bli nersövd eller dö. Men jag kämpar på. Har kämpat i ett år mot den här skiten och har fan inte gett upp än! Mina tankar ska inte få styra mitt liv! I HELVETE HELLER! Det ska återgå till det normala!