Har vart ute på en lååång promenad, och det var skönt som fan. Huudvärken släppte och jag fick tid och rensa tankarna lite. Sista tiden har jag varit så jävla förbannad på mig själv, för att jag utsätter mig för saker som får mig och må dåligt. Jag har redan gått igenom samtal och fylle besök på nätterna en gång, varför gör jag det igen? Sista gången fick mig verkligen att fundera. Vafan ska jag alltid vara den som kommer i andra hand? Du är ute och super dig svinfull med dina polare, sen när du ska hem då passar jag. Aldrig i livet!! Du är det största svinet jag någonsin har träffat och det mest sorliga är att du aldrig kommer att ändra på dig, sorligt men sant. Jag tycker synd om dig, för du verkar vara så osäker på dig själv, så istället klagar du på allt runt omkring dig, mig tillexempel, bara för att du inte orkar ta tag i dig själv. Du är feg. Jag tänker fan inte finnas för dig längre, jag är ingen avlastning som man kan ringa när man känner för det, jag står inte med öppna armar längre. För jag får fan ingenting tillbaka. Usch fy, spyr på dig! Du kunde inte ens säga grattis till mitt nya jobb. Så jävla skrämmande.




När fan ska jag börja stå upp för mig själv och kunna säga NEJ?!