fyfan, 2010 är också ett år jag bara vill glömma. Det var en bra början på året, men sen innan studenten började min jävla panikångest, som under sommaren bara blev värre och värre. Jag fick inte den hjälpen jag behövde och trodde seriöst att det var något fel på mig. Jag fick hålla ångesten inom mig för att jag inte ville att folk skulle märka på mig. Tyvärr så fick jag hjälp lite för sent, vilket har fått konsekvenser i mitt vardagliga liv. Har jättesvårt och åka tunnelbana och undviker det helst. Har svårt och vara bland mycket folk där jag inte kan se ut. Köpcentrum utan fönster osv.. Så 09 var egentligen ett jävligt bra år om man jämför med 2010. Men nu i vår kommer allting kännas lättare och jag ska komma över det här jag går igenom. Ångest kan drabba alla människor nångång i livet och min tur är nu. Stress, oro och barndomen är stora faktorer som bidrar till ångest. Även självkänsla och en massa annat. Jag trodde verkligen inte det när läkare och psykologer har sagt det till mig. Men nu förstår jag faktiskt mer och mer. Kroppen säger ifrån tillslut. Man orkar inte gå runt och ständigt vara orolig och grubblig. Imorgon ska jag till min terapeut och det ska bli superskönt, för jag har en massa inom mig idag känner jag.



liten skit, 100 år sen.