Det känns bra, men ändå så tomt på nått sätt. Nu pratar vi inte längre, som så många gånger förut. Jag tänker inte speciellt mycket på dig, men när jag väl gör det så kan jag inte låta bli att undra vad jag har gjort för fel. Men det spelar ingen roll hur många frågor jag ställer mig själv, för jag kommer aldrig ALDRIG få reda på varför du är som du är mot mig. Jag har alltid försökt, försökt med allt. Men främst och bara prata med dig, för jag tycker det är så trist och gå runt och hata varandra, även fast du varit ett svin mot mig. Finns inte så mycket och göra åt det. Jag får skylla mig en del själv som valde att ha det så. Jag kommer aldrig ha det sådär igen. Men det är ju ett bevis på att såren sitter kvar. Jag är så otroligt rädd för och bli sårad igen. Men så elak som du har varit och är mot mig kommer aldrig någon annan vara. Har svårt och tro att det går. Du nådde ribban, och jag vet inte hur många gånger jag har fått nog, ändå är jag för svag för och säga nej och stå upp för mig själv. Jaja, spelar ingen roll nu. Jag skulle fortfarande vilja ha en förklaring till allt, för jag vill verkligen veta. Men det kommer jag aldrig att få, så det kan jag glömma med en gång. Det känns som du och jag aldrig har existerat. För mycket skit har kommit efter. Synd att mitt första förhållande blev så, för nu har jag inget att jämföra med, men jag vet att det finns så mycket bättre än dig. Det gäller bara för mig att öppna ögonen.