Jag känner mig så ensam vissa dagar. Idag är en sån dag. Förut sov jag aldrig ensam när mamma åkte till kenta. Nu sover jag ensam varenda gång. Jag saknar närhet, pussar och gos. Det var så längesen jag fick känna på det där på riktigt. När jag inte blev sviken. Det vore helt fantastiskt och träffa någon som kan ge mig allt det där. Men det är väl som alla säger, jag måste låta tiden läka alla sår och må bra själv först innan jag kastar mig in i något nytt. Det är en bra idé. Det är som är jobbigast är att varje gång jag känner mig såhär så tänker jag på hur vi hade det förut. När allt var så bra, vi kunde inte leva utan varandra, du var helt underbar. Men eftersom du inte är samma människa längre så gör det inte lika ont och tänka tillbaka på allting, klart att det gör ont och jag blir ledsen, men jag har insett att du inte är den du en gång var. Ändå tänker jag på dig varenda dag. Jag förstår verkligen inte.



Den här bilden säger så mycket. Den får mig att må illa. Det var här allting började.