Den här helgen har varit hemsk, och samtidigt underbar. Jag har gråtit floder idag, det var längesen och jag har inte pratat med nån på länge, så det var mycket som behövde komma ut. Jag träffade Hagge i älvsjö och gick en lång promenad. Tårarna bara sprutade, men det var verkligen efterlängtat. Känns inte lika tungt nu, men det är fortfarande långt ifrån bra. Och jag vill passa på att säga att alla idioter som tycker att jag ständigt ältar mina problem behöver ju inte gå in på den här bloggen. Här skriver jag vafan jag vill. Och just idag är en väldigt tung dag pga många saker. Jag känner att jag håller på och begå ett stort misstag, fast ändå inte. Som min mamma alltid säger, om man vill ha nånting ska man visa det också. Fast ska man egentligen göra det? Folk kan ju inte läsa mig och mina tankar om jag inte öppnar käften och berättar vad jag känner? Jag saknar min vän som jag alltid ringde, som jag alltid pratade med om allting förut. Men det är förändrat nu. Jag tänker inte prata om mina problem med folk längre, ingen orkar ju lyssna. Eller jag vet vilka som verkligen lyssnar. Är det meningen att jag ska klara de här på egen hand? Behöver verkligen en axel att luta mig mot nu, kloka ord, stöttande ord och bara flera timmar av prat. Jag saknar det, men jag får helt enkelt handskas med detta själv. Får köpa mig en dagbok eller skriva varje dag på datorn som en dagbok, för jag behöver få ur mig så otroligt mycket. Lätta på hjärtat om alla möjliga saker. Fast jag vill ju hellre prata med en vän som tröstar mig när jag är ledsen och sårad, än en dataskärm som inte säger ett skit tillbaka. Fan vad jag ibland vill spola tillbaka tiden. Ja jag ältar saker, men sån är jag och kommer inte ändra på mig. Bara för att jag ältar saker betyder inte det att jag inte ser framåt. För mig så måste jag älta saker för att kunna se framåt.