Jag kan inte låta bli och tänka tillbaka på våra minnen. Det var ju ändå en tid som var så jävla bra. Inte just när det var du och jag, eller jo halva tiden. Men jag menar innan all kärlek kom fram. När vi umgicks som vänner, nästan bästa vänner! Fan va roligt vi hade med alla. Vi var gänget som alltid hängde tillsammans. Vi gjorde allt och ingenting, men jag var aldrig uttråkad. Jag skrattade hela tiden, jag hade roligt med er. Jag pratade om det med mamma idag. Det är det jag saknar tror jag. Vi skulle nog ha stannat där? Som bara vänner, för fan va bra vi hade det! Den våren och sommaren 08 var som på film. Vi var jämt tillsammans. Du och jag kom varandra närmare, och jag hade så kul med dig! Du fick mig och må så bra då. Kan inte låta bli och fälla en tår när jag skriver det här. Jag har inte tänkt på det här på väldigt länge, på våra minnen innan vi två blev ett. Det var ju faktiskt den tiden som verkligen fick mig att börja leva! Jag ångrar ibland att vi ens blev tillsammans. Fan vi hade ju det så bra innan? Vi hade inte behövt gå längre, men känslorna tog ju över och det blev som det blev. Dock är jag glad att jag fått lära mig så mycket på vägen dit jag är nu. Mem jag kan inte låta bli och fundera på detta. När du åkte förbi här varenda sommarkväll och plockade upp mig, och vi drog och mötte dom andra. Jag fick alltid åka med dig. Du tutade alltid när du var utanför. Du var alltid den som släppte av mig alla sommarmornar kl 5 när det var ljust ute, när vi hade varit ute och gjort en massa kul. Fan vad jag saknar den tiden. När vi satt ute och drack öl, spelade fotboll, volleyboll, åkte och badade, spelade Ken Ring, sjöng med, krägga. Fan det gör ont i hjärtat. Det är en sommar jag ALDRIG kommer glömma, eller vill glömma.



Sommaren 08. Början. Jag minns det som det vore igår.