Nu har jag den är orokänslan i magen igen. Så svårt och förklara alla mina känslor och tankar. Det känns som att ingen förstår, för det är ju ingen som kan hoppa in mitt huvud och veta vad jag tänker och känner om saker och ting? Jag har alltid varit en ängslig person, som bryr mig för mycke om andra. Som blir orolig så fort nån inte svarar i telefonen osv.. jag önskar bara att allt det här aldrig hade börjat. Att jag kunde leva som jag gjorde förut, då jag satte mig på en tunnelbana och skrattade om den stannade i en tunnel och sa: PRECIS SOM I BECK FILMEN! Nu kan jag få ont i magen dagen innan om jag vet att jag ska åka tunnelbana. Och när jag väl gör det kan jag bara koncentrera mig på att jag vill gå av, och hoppas att den stannar vid nästa station utan stopp på vägen, för då får jag panik. Tankar som många med ångest har. Tankar som jag ALDRIG kunde tänka förut, eller ens visste fanns. Är det mycke folk ute någonstans kan jag få panik och känna att jag inte får plats. Jag kan bli rädd för att tappa kontrollen och svimma. Jag är så rädd för alla möjliga saker. Och det som gör mig mest förbannad är att jag avviker från saker som kan vara ångestframkallande. Som jag annars hade tyckt var kul. Att jag just nu verkligen inte kan tänka framåt skrämmer mig.. men det kommer. Det vet jag. Just nu har jag bara hamnat i en svår och stor svacka, som utan tvekan har varit det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv. "ångest" för mig förut, det var dagen efter när jag hade supit skallen i bitar och hånglat med fel kille eller ringt fel person på fyllan. Nu vet jag verkligen vad ordet ÅNGEST har för egenskaper, och det är inte roligt. Att ständigt grubbla över saker som jag inte kommer någon vart med, att ständigt vara orolig utan att ens veta varför? Att tappa lusten att göra saker. Fyfan det här är inte kul. Men jag ska klara det här också. Det är inte gjort i en vända, men jag KOMMER må bra, såsmåningom!