kan kärlek gå så långt att det vänds om till hat istället? jag tror faktiskt det. om en människa får en och må så dåligt att man knappt kan stå på sina egna ben, så handlar det inte om kärlek längre. då måste det vara nått annat. för jag förstår inte att man fortfarande kan vara kär i en människa som bara gör en ont. jag börjar inse mer och mer nu, eller försöker. man kan inte leva på minnen hela livet och tro att det ska bli lika bra som allt var förut. visst smärtar det när man tänker tillbaka på fina stunder man har med vissa personer. men om den personen sen beter sig som ett svin så är det väl ändå inte värt och kämpa för det bra man hade tillsammans, om det visar sig att han har gått och blivit en helt annan människa? vad är det jag kämpar för egentligen? visst smärtar det när man tänker tillbaka på minnen, det måste nog vara det värsta med mig. att jag blir så ledsen när jag tänker tillbaka. men en människa som har sjunkit så lågt och beter sig som ett as, varför orkar jag ens hålla på? jag skäms när jag tänker på allt jag gjort för att försöka få det och funka...