Jag har så otroligt mycket minnen med er två. Vi har delat både roliga och mindre roliga stunder, precis som livet är. Glömmer aldrig när jag och clara blev rånade, trodde jag skulle förlora min bästa vän. vi var på väg hem till mig, jag och clara tog tunnelbanan till svedmyra, medans micke och co var på väg med bil. Vi gick från tunnelbanan, clara sa jämt till mig när jag gick snabbt för att det var mörkt ute "becca du är för paranoid, ingenting kommer hända" och vips, så stod han där med pistolen riktade mot oss och ville ha allt vi ägde. Jag skakade av rädsla och slängde fram min väska utan och säga ett ord, men clara så stark som hon är stod kvar med sin väska och tog tag i min också, tror hon gjorde det av rädsla och chock. jag vände mig om och sprang iväg och hade som tur var mobilen i min ficka. Micke ringde precis då och var vid svedmyra. jag sprang för livet med den ända tanken i huvet att nu kommer han skjuta mig i ryggen. sprang på micke vg och emil som sprang upp i skogen där clara hittades skakandes i en port, och en granne hade ringt polisen. jag sprang upp till clara och var helt överlycklig över att få se min bästa vän igen, trodde det var sista gången. Rånet jag och clara var med om har gjort att vår vänskap har blivit starkare, och man är mer rädd om vad man har. Dagarna efter allting ville jag inget hellre än och vara med clara, men det var ett par omtumlande dagar med mycket känslor och mycket tårar. Sen får vi ju inte heller glömma allt roligt vi har gjort tillsammans, träffat så mycket nya människor tillsammans, haft så mycket roligt ihop, tiderna när vi jämt var tillsammans, hemma hos min pappa med folk, varenda dag kändes det som. Kommer aldrig glömma det. Och att ni jämt fanns för mig, när jag fick beskedet om att mamma var sjuk, fanns ni båda där hela tiden. Det är så betydelsefullt så jag vet inte vad jag ska säga. Du är guldvärd hjärtat.

Och linnea min bebi. Vart ska vi börja? har känt varandra sen barns ben, och vi har också delat fina stunder, och sorliga stunder. När vi var småttingar och bodde i enskede båda två. cyklade till varandra, och jag minns en dag när du cyklade till min villa när jag och marcus var hemma. vi lagade pannkakor på våran ute terass, och jag råkade spilla sylt på din vita tröja, du blev så förtvivlad. Vi cyklade sen till globen och tittade i affärer, när plötsligt min mamma ringer mig och säger att vi måste skynda oss hem, för ditt hus brinner. Du blev helt stel och stod och skakade bara, vi cyklade tillbaka, snabbare än någonsin. När vi närmade oss ditt hus kommer jag ihåg så väl att man såg en massa polisbilar och brandbilar, och "polis avspärrat" snören längs hela huset. din mamma sprang emot oss och var helt förtvivlad och dränkt i tårar. likaså vi. Den tiden var en jobbig tid i ditt liv kommer jag ihåg, men vi hjälptes åt så gott det gick som vi alltid har gjort. Och våra ljusa minnen får vi inte heller glömma, alla dagar ute på krägga med anne och pappa, vi var barn och vi bara njöt av livet. åkte och bada när vi kände för det, fiskade, åkte gummijolle, grillade, käkade godis. allt var så enkelt på den tiden. Både jag och min familj älskar er hur mycket som helst, ni är en del av våran familj som mamma alltid säger. och det kommer ni alltid att vara, vad som än händer. jag är så otroligt glad som har er som mina bästa vänner, vänner som er borde alla ha. Jag älskar er av hela mitt hjärta, och kommer aldrig släppa taget om er, ALDRIG.



Miljoner minnen tillsammans, ni är guldvärda